Sinnets uppror

Att resan på fysiken torde vara klart för envar. Fötterna tröttnar, baken känns öm, och händerna kanske domnar. Men det som man kanske inte kommer att tänka på är hur sinnet reagerar.

Dagarna blir snabbt rätt enformiga. Samma rutiner gås igenom dag efter dag, utan egentligen några större variationer. Vi stiger upp mellan sju och åtta, tvättar oss, packar ihop alla våra saker, och lastar dem på cyklarna. Därefter gör vi en kort morgonmeditation på omkring femton minuter, och så äter vi morgonmål.

Under frukosten diskuterar vi dagens rutt, och var pauser kan tänkas hållas. Och efter det är det bara att hoppa på sadeln och börja trampa. Som vi sedan fortsätter med, tills vi når vårt mål. Var vi packar upp, handlar mat, och äter. Varefter vi fyller i bloggen och lägger oss. Varje dag.

Det intressanta är att sinnet snabbt börjar protestera. "Du är ju trött!", "Borde du inte vila dig bättre?", "Du hinner ju inte uppleva något om du bara trampar!". Det är som att ha en liten djävul på axeln som hela tiden försöker komma med ursäkter och svepskäl varför man egentligen borde hålla en ledig dag. Eller kanske rentav lasta cyklarna på en buss, och låta bli att berätta åt någon.

Jo, det är sannt att vägen ibland kan kännas långtråkig. Och att det finns enklare sätt att färdas. Och att rutiner sitter aningen illa för min mera spontana natur. Och ja, ibland värker kroppen på ställen man inte ens kunde tänka sig ha kapaciteten att värka.

Nu kan det verka som om jag tycker att resan för min del tagit en sväng mot det sämre, men så är icke fallet. Att låta bli att lyssna på den lilla djävulen är en god övning för framtiden. Ju mera vi lär oss tämja sinnet, dess lugnare blir våra liv.

Och de flesta av oss klarar av fysiskt (och varför inte psykiskt) mycket mera avancerade grejer, om vi bara för en stund ber hin onde tiga, och godkänner en viss mängd kroppslig obekvämhet. Och vem vet, efter det är nästa dagens belastning kanske aningen lättare.

*

En sak har jag dock märkt: när sinnet inte får den mängd extern stimulans den är van med, så börjar det agera på det virtuella planet.

Eller vad sägs om min senaste natts dröm som innehöll en stundvis enarmad Indisk kvinna, av elever konfiskerade droger, en kändispilot som skulle intervjuas för båda kvällstidningara vars namn för mig ej var bekant, ett badkar som jag av okänd anledning satt i mitt på Helsingfors gamla busstation och en bananchipsautomat belägen framför en kakelugn i ett jugend-höghus i Kampen?

Något för Freud att begrunda kan jag tänka mig.

Leka