-En god kapten ber inte efter fint väder, han lär sig segla.

Klockan ringer sex på morgonen. Gårdagens tanke om att starta i god tid verkar inte alls så bra som föregående kväll. Vi har sovit i lite över fem timmar. Vi trycker på snooze knappen i väckarklockan och unnar oss femton extra minuter sömn. Men sen är det dags att ställa allt i ordning för dagens dåd.

Orsaken till den ringa mängden sömn var att hur man än planerar så kommer startstunden ändå alltid som en överraskning. Räkningar som skall betalas, disk som ska diskas, blommor som skall vattnas (ni klarar er väl de kommande tre veckorna, eller hur...?).

Man är tydligen aldrig riktigt förbered. Fast tidpunkten för denna resa varit klar sen tidiga mars. Men kanske en resa likt denna är lite som med att lä ra sig simma, i något skede måste man bara hoppa i vattnet, kände man sig färdig för det eller inte.

I samma stund som vi lyfter cyklarna ut på backen börjar regnet. Som håller i ända till den stund som vi stiger av cyklarna efter dagens etapp. Det innebär i praktiken en fem och en halv timmes dusch. Som tur är är det ändå inte kallt.

Av goda investeringar jag gjort i mitt liv värmde en speciellt mitt hjärta (och hela min övre kropp för den delen). Jag hittade nämligen i går i Borgå Cykelcenter en alldeles ypperlig liten jacka, som håller vind och i viss utsträckning även vatten. Och det bästa är att den väger ringa 94 gram! Detta är ett litet plagg jag allt varmast rekommenderar för alla som rör sig ute i mindre gynnsamma väder.

Vår rutt gick från vårt hem på Fredsgatan genom Finnby till Askola, varifrån vi fortsatte via Pukkila till Orimattila. Efter Orimattila var Lahtis vår nästa etapp, om än via vissa mindre orter så som Pennala och Pasina. (Pasilas förfördelade lillabror som får leka med de leksaker Pasila inte längre vill ha, skämtar vi. Man märker att vi börjar bli trötta.)

Vid Lahtis vägskälet styr vi framdäckena mot vårt mål för dagen, Ahdintie i Hollola. Hur kan ett hus vara beläget så att uppförsbackar leder både till och från den? En av vardagens paradoxer förbryllar våra sinnen och får våra benmuskler att böna om nåd.

Vi har gjort ett medvetet val att försöka undvika de stora vägarna. För detta har vi två egentliga orsaker. En negativ och en positiv. Den negativa är finska bilisters ytterst problematiska inställning till fordon som inte rör sig med hjälp av fossila bränslen. Att bli nära på snuddad av en fartdåre som tycks besitta ett inneboende hat för allt långsamt är en upplevelse som jag kunde klara mig utan. Trafikkulturen och speciellt inställningen till cyklister är på dessa breddgrader decennier bakom exempelvis den franska.

Den positiva orsaken är att på de små vägarna upplever man betydligt starkare detta lands egenheter. (Speciellt då man inte hela tiden behöver befara att man blir överkörd ifall ens koncentration släpper för några sekunder.

Så vad var det då som väckte vårt intresse? Till exempel frågan varför människor ute på landet insisterar att hålla sig med så många bilar. Dagens rekord på en liten gårdsplan nära Askola var tio bilar och en motorcykel. Något försäkringsbolag gör stora pengar på denna filur...

Och frågan vare sig det låg någon ironi eller inte i skylten som önskade oss välkomna Pennalan kylänraitille. Vilket nog i och för sig var en fin upplevelse, men utan skylten hade vi nog inte märkt någon som helst skillnad. Åt båda hållen fortsatte nämligen samma åker. Men nog var det ju fint att rulla genom Pennalas kylänraitti alltid. Lite festligt liksom.

Vi får lägga oss tidigt, avfärden är tidig. I en orealistisk önskan att regnet kanske inte ännu vaknat då.

Leka