Sunday, July 29, 2007

Om asketism

Att bege sig på en cykelresa likt vår har två syften. det första syftet är det uppenbara, att nå en viss punkt på kartan. Det är egentligen den lättare delen av ekvationen. Det andra syftet är att övervinna sig själv. Och det är inte alltid lika enkelt.

Då bitarna faller på plats som bäst uppfylls båda målen samtidigt. Men så är inte alltid fallet. En intressant sak med att röra sig på vårt vis är att man snabbt kommer till insikten om hur liten ens egna kapacitet är, och hur mycket större krafter påverkar vår framfart mer än vi tänkt oss.

Väder och vind kan snabbt stjäla fem kilometer i timmen från farten, utan att ens göra något större nummer av sig. Att vara tvungen att med ihopbitna tänder trampa i nedförsbacken, med en bitter insikt om vad det innebär då backen svänger uppåt kan tära på ens entusiasm. Branta backar uppåt äter snabbt upp kraften ur musklerna, emedan branta nedförsbackar får fingrarna krampaktigt att pressa på bromshandtagen.

Allt detta kan verka som en klagovisa, men det är ingalunda min intention. Till och med i de stunder då benen värkt som värst eller motvinds pusten sugit all must ur chauffören har sitt värde. Ett värde, som man lättast nog uppskattar på kvällen insvept i sovsäcken, men ändå... Ty genom all denna möda har i alla fall jag en känsla av att jag faktiskt är förtjänt av att vara just här. Att med våld ta sig till Lappland med vrålande fart i en plåtburk är helt enkelt inte samma sak.

Men för mig är det en stor skillnad mellan att resa någonstans eller att enbart förflytta sig från en plats till den andra. En cyklist vi träffade utanför butiken i Enare hade samma upplevelse. Han konstaterade att enbart en cyklist kan på alvar uppleva vad landet har att erbjuda, alla dofter, vyer, ljud. En cyklist kan stanna egentligen var som helst, slå upp tältet, och fortsätta nästa dag. Eller nästa vecka, om han eller hon så vill.

Och jag vill understryka än en gång att mitt skriveri inte är en fanatisk bilhatares pamflet. Jag själv tar bilen till arbetet i Lahtis och kör till Helsingfors för att sköta mina ärenden. Dels av praktiska skäl (Lahtis) och dels av pur lättja (Helsingfors). Jag njuter inte särkilt av att köra bil, med praktiskt är det.

Det som jag däremot ifrågasätter är hela konceptet med bilsemestrande. Var är upplevelsen? På de rastpunkter var man kan tanka bilen, och dricka dyrt kaffe. Kanske inhandla en souvenir gjord av renskinn? Eller är upplevelsen hela resan i sig?

Givet, det kräver en del mer att bege sig på en cykelsemester, men mestadels är det frågan om en mental justering, mer än en fysisk. För se på oss, en kvinna utan ben och en man som inte sportat en dag i sitt liv. Vem som helst kan cykla, vem som helst kan bege sig på en cykelsemester. Att göra vår resa till något mytomspunnet som bara stålmän och superkvinnor kan klara av är att göra alla en björntjänst!

Det svåra är att ta det första steget. Och mången kan ifrågasätta hur det ska gå. Men det vet man ju inte före man prövat! Och ju längre man cyklar, desto bättre blir konditionen. Det kan jag i detta skede redan gå i borgen för.

Då vi trampande tagit oss upp ända hit upplever jag att Lappland tagit emot oss, godkänt vår rätt att vistas här, välkomnat oss, efter att ha beprövat vår viljestyrka. Att uppnå samma känsla med hjälp av andra medel tror jag inte att skulle ha burit samma frukt.

Leka

1 comment:

Anonymous said...

bra start