Då vi igår på en rastplats utanför Bekkarfjord stötte på nya bekanta från Borgå, vann en sak förundran bland dem: hur lite vi har med oss. Och denna förundran har de inte varit ensamma om. Detta speciellt i kontrast till de skåpbilar som susat förbi oss på vägarna, som säkerligen i många fall är större och bättre utrustade än ett ungt pars tvåa.
Och ett litet under är det ju också. Ett under som tillhör vårt experiment. De som känner oss, och speciellt mig, vet att vi är de värsta packråttorna. Det finns inget som inte skulle vara värt samlande, må det vara Pez-karamelldoseringsenheter, gamla skrivmaskiner, vilka som helst intressanta trycksaker. Och så vidare. Vårt hem har av mången beskrivits som ett lager, och det ligger nog en viss sanning i det.
Men nu skulle det bli annorlunda. På vår resa norrut skulle materians mängd minimeras. Inte på grund av några högflyktiga tankar om asketismens lycka. Inte i alla fall primärt. Utan av det praktiska skälet att varje gram man packar ner i väskan skall därefter med stor möda och besvär dras med. Upp för varje uppförsbacke, runt varje krök, längs varje väg. Varenda ett gram!
Och i det skedet får Thoreaus ord "simplify, simplify!" en alldeles konkret betydelse. Det har varit intressant att se hur mycket eller lite vi behöver för att klara oss. Och nu menar jag inte klara oss i bemärkelsen inte dör. Utan att klara sig lycklig och tillfredställd i alla de svängar vår färd tagit.
De som sett bilder på oss har märkt att vi har packat allt i egentligen två väskor. Den stora i kärran jag dragit, och den lilla på Kaisas rygg. I dem har vi vårt hem: kök (en trangia-kokare), vårt sovrum (två sovsäckar), vårt hem (ett tält), vårt bibliotek (två böcker), vårt klädskåp, vårt medicinskåp, vårt verktygsskjul och vår kontakt till yttervärlden (en bärbar dator med mobil internet). Vad mera behöver man för att vara nöjd? Möjligtvis en landsväg.
Leka
No comments:
Post a Comment