Skynda långsamt!

Då vi i vintras beslutat oss för att resa satte vi på papper ett ideologiskt manifest för resan. Som vi nu delar även med er. Tankar om att resa och uppleva. Läs och begrunda!

*

Att inte våga försöka är den största förlusten man kan tänka sig.

Vårt liv har sin grund i våra drömmar. Ja, själva förutsättningen för ett betydelsefullt liv ligger just i vår förmåga att drömma.

 *

Som så ofta är fallet börjar även denna berättelse vid middagsbordet. Snön yr ute, och termometern visar köldgrader väl under tolv. Februari har tydligen inte hört om klimatförändringen. Vår tro på att solen ännu en dag kommer att visa sig är som svagast. I denna situation ligger tanken om en resa till någon angenämare plats närmare än någonsin.

Men vart skulle vi resa? Thailand lär vara bra, men stränderna sägs vara överlusade av party-pinglor. Det skulle man ju inte stå ut med. Och Ibiza är ju bara banalt. Fulla tonåringar som reivar nätterna i ända till takter av smaklöst dunkande. Nej tack!

Och så slås vi av tanken. När blev det norm att vi kan resa vart vi än vill? När blev det vardagligt att ta sig till New York för ett veckoslut? För att shoppa – ni vet ju den där ljuvliga butiken på 5th Avenue. Att hoppa på Sverigebåten räknas ju inte ens i dagens läge. En mångfalld av resemagasin hjälper oss på traven, ifall våra egna visioner inte räcker till. Exotik? – försök med Burma. Eller kanske en stadssemester i Tokyo?

Vi börjar fundera. Hur långt måste vi resa för att uppnå lyckan? Eller är det fråga om något annat än bara avstånd? Gör faktumet att vi på bara några timmar kan nå en vilt främmande kontinent oss fartblinda? Och hur har vår uppfattning av avstånd förändrats under jet-resandets tidevarv? 5000 kilometer – det är väl inget?
Dessa resonemang ledde till att vi vände blicken utifrån innåt. Hur ser vårt eget land ut? På riktigt. Inte det man ser genom bilfönstret, medan man ilar fram i 130 km/h på en motorväg. Eller ens med buss eller tåg.

Upplever vi vår omgivning olika, om vi reser i en mänsklig takt? Vi gjorde ett test – vi tog våra cyklar, och började utforska vår näromgivning. Isnäs, Andersböle, Hindhår, Ebbo, Tirmo, Söderveck och Emsalö – jaha, det var så här det såg ut. Byarna som tidigare enbart var namn på vägskyltar fick en helt annan karaktär då de beaktades från cykelsadeln. Så många intressanta, pittoreska, absurda och till och med humoristiska detaljer blev med ens synliga då ögat och sinnet hann med. Och mitt i allt var inte hundra kilometer en så kort sträcka. Det lät våra benmusker oss uppleva klart och tydligt. Men samtidigt visste vi att vi var på rätt väg.