Nähdään!

Yllättävää kyllä suuri osa matkavalmisteluista on tapahtunut muualla kuin pyörän selässä. Hoidettavana on niin paljon asioita, joita ei aluksi tullut ajatelleeksi - meidän on ehkä syötävä jotain matkalla! Ja ehkä yövyttäväkin jossain... eikä vararenkaastakaan olisi haittaa.

*

Olemme saaneet paljon apua yhteistyökumppaneiltamme, jotka ovat tavalla tai toisella osallistuneet unelmalle toteuttamiseen.

Kiitokseksi tästä teimme heille julisteen (joka kylläkin on vielä hienompi todellisessa koossa). Suurkiitos Kristoffer Åbergille, joka otti huikeat kuvat! (Mehän näytämme melkein oikeilta pyöräilijöiltä!)

Vi syns!

Att så pass mycket av förberedelserna för en resa likt denna sker annastans än på cykelryggen har varit något av en överraskning. Det finns dock så många saker man inte kommer spontant att tänka på. Som att vi ju faktiskt måste äta på resan. Och eventuellt övernatta någonstans. Ett reservdäck vore ju inte helt fel heller...

*

I våra arrangemang fick vi stor hjälp av våra samarbetspartners, som alla hjälpte till på sin lilla kant för att hjälpa oss förverkliga vår dröm.

Som tack för detta gjorde vi dem en plansch. (Som nog ser bättre ut i verklig storlek.) Klicka på bilden så ser ni en större version! Ett stort tack till Kristoffer Åberg som vänligen tog de jättefina bilderna på oss. (Vi ser ju nästan ut som riktiga cyklister...)

Vem? Var? När?

Mitä? Missä? Milloin?

Kiiruhda hitaasti!

Idea matkasta syntyi talvella, ja sen myötä matkan ideologinen manifesti: ajatuksia matkustamisesta ja elämyksistä.

*

Suurin mahdollinen häviö on se, ettei edes uskalla yrittää.

Elämämme perustuu unelmillemme. Itse asiassa unelmoiminen on merkityksellisen elämän edellytys!

*

Tyypillistä kyllä tarinamme alkaa keittiön pöydän äärestä. Helmikuinen sakea lumisade ja paukkuva pakkanen eivät tunnu ilmastonmuutoksesta kuulleenkaan. Usko kesään ja aurinkoon horjuu, ja ajatukset matkasta leppoisampaan ilmastoon hiipivät mieleen. Mutta minne matkata? Thaimaalla on hyvä maine, mutta ovatko rannat siellä täynnä nahkaansa kärventäviä turisteja? Ja Ibizalla nuoriso tanssii yöt läpeensä niin että kukaan ei saa nukutuksi. Ei kiitos!

Mutta miten olemme oikeastaan päätyneet tilanteeseen, jossa voimme vaivattomasti matkustaa melkein minne tahansa? Milloin viikonloppumatkasta shoppailemaan New Yorkiin tuli arkipäiväistä? Ruotsinlaivalla piipahtamista ei enää edes lasketa ulkomaanmatkaksi. Matkailulehdet auttavat meitä löytämään uusia lomakohteita, jos oma mielikuvituksemme ei riitä – kiinnostaisiko eksoottinen Burma? Tai kaupunkiloma Tokiossa?

Kuinka kauas meidän on matkustettava onnen perässä? Vai onko kysymys aivan muusta kuin välimatkasta? Olemmeko tulleet vauhtisokeiksi voidessamme loikata tuikituntemattomaan maanosaan muutamassa tunnissa? Ja kuinka käsityksemme välimatkoista on muuttunut suihkumoottorien aikakaudella? 5 000 kilometriä – tuntuuko missään?

Päätimme kääntää katseemme sisäänpäin. Miltä oma kotimaamme aidosti näyttää? Mikä on oikea Suomi, ei se, jonka näemme autonikkunasta kaahatessamme 130 km/h moottoritietä, tai edes bussin tai junan ikkunasta.

Koemmeko ympäristömme eri tavalla, jos matkustamme inhimillisemmällä nopeudella? Teimme kokeen: aloimme tutkia pyöriemme avulla lähiympäristöämme. Isnäs, Anttila, Hinthaara, Epoo, Söderveckkoski ja Emsalö – vai tältä ne näyttävätkin! Kylien nimet, jotka olimme nähneet vain tiekylteissä, saivat aivan uuden merkityksen. Loputtomat kiinnostavat, herttaiset, absurdit ja jopa humoristiset yksityiskohdat paljastuivat, kun matkanopeutemme laski niin, että silmä ja mieli ehtivät mukaan. Jalkalihaksemme muistuttivat meille, että sata kilometriä ei olekaan lyhyt matka! Tiesimme kuitenkin olevamme menossa oikeaan suuntaan.

Skynda långsamt!

Då vi i vintras beslutat oss för att resa satte vi på papper ett ideologiskt manifest för resan. Som vi nu delar även med er. Tankar om att resa och uppleva. Läs och begrunda!

*

Att inte våga försöka är den största förlusten man kan tänka sig.

Vårt liv har sin grund i våra drömmar. Ja, själva förutsättningen för ett betydelsefullt liv ligger just i vår förmåga att drömma.

 *

Som så ofta är fallet börjar även denna berättelse vid middagsbordet. Snön yr ute, och termometern visar köldgrader väl under tolv. Februari har tydligen inte hört om klimatförändringen. Vår tro på att solen ännu en dag kommer att visa sig är som svagast. I denna situation ligger tanken om en resa till någon angenämare plats närmare än någonsin.

Men vart skulle vi resa? Thailand lär vara bra, men stränderna sägs vara överlusade av party-pinglor. Det skulle man ju inte stå ut med. Och Ibiza är ju bara banalt. Fulla tonåringar som reivar nätterna i ända till takter av smaklöst dunkande. Nej tack!

Och så slås vi av tanken. När blev det norm att vi kan resa vart vi än vill? När blev det vardagligt att ta sig till New York för ett veckoslut? För att shoppa – ni vet ju den där ljuvliga butiken på 5th Avenue. Att hoppa på Sverigebåten räknas ju inte ens i dagens läge. En mångfalld av resemagasin hjälper oss på traven, ifall våra egna visioner inte räcker till. Exotik? – försök med Burma. Eller kanske en stadssemester i Tokyo?

Vi börjar fundera. Hur långt måste vi resa för att uppnå lyckan? Eller är det fråga om något annat än bara avstånd? Gör faktumet att vi på bara några timmar kan nå en vilt främmande kontinent oss fartblinda? Och hur har vår uppfattning av avstånd förändrats under jet-resandets tidevarv? 5000 kilometer – det är väl inget?
Dessa resonemang ledde till att vi vände blicken utifrån innåt. Hur ser vårt eget land ut? På riktigt. Inte det man ser genom bilfönstret, medan man ilar fram i 130 km/h på en motorväg. Eller ens med buss eller tåg.

Upplever vi vår omgivning olika, om vi reser i en mänsklig takt? Vi gjorde ett test – vi tog våra cyklar, och började utforska vår näromgivning. Isnäs, Andersböle, Hindhår, Ebbo, Tirmo, Söderveck och Emsalö – jaha, det var så här det såg ut. Byarna som tidigare enbart var namn på vägskyltar fick en helt annan karaktär då de beaktades från cykelsadeln. Så många intressanta, pittoreska, absurda och till och med humoristiska detaljer blev med ens synliga då ögat och sinnet hann med. Och mitt i allt var inte hundra kilometer en så kort sträcka. Det lät våra benmusker oss uppleva klart och tydligt. Men samtidigt visste vi att vi var på rätt väg.

Geografi - teori och praktik

När vi i vintras kläckte idén om en resa norrut (som om det inte var kallt nog nere i södra Finland mitt i december...) tog vi fram familjens kartbok och började skissa upp vår rutt.

1700 kilometer kändes väldigt korta då vi snabbt ritade linjer med blyerts. "Det här skulle ju inte vara någon match för oss!", tänkte vi, med en aningen överlägsen attityd. I dag verkar strecken aningen längre, då vi sakta börjat inse vad resan egentligen innebär.

Hur som helst, en preliminär beskrivning av vår rutt. Att vägvalen kommer att leva är ett faktum, då kartan från 60-talet inte ännu hade alla cykelvägar så väl utmärkta.

Kanske en nyare karta vore något att inhandla innan vi bär av.

Perheen pää

Kaisa Leka, 28 vuotta nuori

Sarjakuvapiirtäjä ja kaupunginhallituksen jäsen.

Molemmat jalat amputoitu polvien alapuolelta vuonna 2002. Liikkuu tänään paremmin kuin koskaan ennen.

Omistaa eri jalat kävelemiseen ja uimiseen. Hiilikuitujaloilla varustettu tekninen ihme!

Mannen i huset

Christoffer Leka, 34 år gammal
Grafisk formgivare och lärare på Borgå hantverks- och konstindustriskola.

Son till en flygkapten och flygvärdinna. Sett världen från tiotusenmeters höjd. Önskar nu se samma värld från en något mera jordnära vinkel.

Totalt obegåvad i alla sportgrenar, med en 80-årings kondition. Men med en vilja likt en terrier!

Nuoret sankarit - Unga hjältar

Kevät 2007 - retken luonne iskostuu päihimme (ja takapuoliimme...)

Kauden ensimmäisiä pyörän ulkoilutuksia. Kunto pohjalukemissa ja takapuoli hellänä.

Mitä olemme menneet lupaamaan? Kuka hullu pyöräilisi tuhat kilometriä kun jo kolme tekee kovaa?


Våren 2007 - beslutet över resans realiteter låter sig kännas vid i våra bakar

En av sesongens första cykelturer. Konditionen i botten, och baken öm.

Vad har vi gått och lovat? Och vilken galning skulle cykla tusen kilometer, när redan tre känns övermäktigt?

I ett nötskal

Matka pähkinkuoressa

Suuri pyöräseikkailu

Kaisan ja Lekan suuri pyöräseikkailu Porvoosta Lebesbyhyn, Pohjois-Norjaan, alkaa heinäkuun puolivälissä. Meillä on kolme viikkoa aikaa polkea noin 1 700 kilometria. Kerromme tässä blogissa, pääsemmekö Orimattilaa pidemmälle!